Citroën 2 CV

Så här skriver Wikipedia: Citroën 2CV (franska: deux chevaux, ”två hästar”)[1] är en personbil tillverkad av den franska biltillverkaren Citroën mellan 1948 och 1990.

Pierre Boulanger hade konstruerat prototyper till en lätt bil strax före andra världskriget. Idén var att skapa en så enkel bil som möjligt, då fattiga jordbrukare skulle ha råd att skaffa en för att transportera sina varor till marknaderna och att kunna utföra service själva med enkla verktyg. Citroën 2CV var med tidens mått mätt en rymlig, bekväm och mycket bränslesnål bil, som hade god framkomlighet och driftsäkerhet[källa behövs]. Allt annat prioriterades bort. Den ingenjörstekniska nivån var extremt hög och bilen är att betrakta som oerhört avancerad trots sin utstuderade enkelhet[källa behövs].

Modellen har en tvåcylindrig luftkyld boxermotor med direktdrift av framhjulen via en fyrväxlad helsynkroniserad växellåda, med centrifugalkoppling som tillval. Växelspaken var av så kallad paraplykryckemodell, och karossen kunde enkelt demonteras utan verktyg. Ampèremätare och hastighetsmätare var de enda instrument som fanns, bränslet mättes med sticka. Vindrutetorkarna drevs av hastighetsmätarwiren. Det som inte ansågs vara nödvändigt, tillämpades inte heller på bilen. Stötdämparna utgjordes av outslitliga kontraviktsdämpare istället för vanliga hydrauliska dämpare som måste bytas. Fram- och bakfjädring var sammankopplade med ett gemensamt fjäderpaket per sida längs trösklarna. Det fick samtidigt den effekten att om framhjulet körde ner i en grop, fjädrade bakhjulet ner på samma sida och dämpade stöten – och omvänt om man körde upp på t.ex. en trottoarkant. Det gav också en viss krängningshämmande effekt. Fjädringen påminde därför om det hydrauliska systemet Hydrolastic, även om det här var rent mekaniskt.

Vägegenskaperna var relativt goda, trots att bilen hade mjuk fjädring och krängde en hel del. Bärarmarna var nämligen långa och gav lång fjädringsväg. Enligt ett envist rykte var det ett krav när bilen konstruerades att man skulle kunna köra tvärs över en nyplöjd åker iförd hög hatt.

Under produktionsåren genomgick bilen såväl yttre som inre ändringar. Med tiden fick den mer utrustning som till exempel förbättrat elsystem, elektriska vindrutetorkare, skivbromsar och defroster till fram- och bakrutan. Den allra tidigaste modellens tygtak från vindrutans överkant till bakre stötfångaren ersattes så småningom med ett galontak och en bagagelucka av plåt.

Förutom sin typiska form och sin enkelhet är bilen känd också för sin starkt begränsade motorstyrka som i den allra starkaste varianten uppgick till 36 hk från fabrikens rullband. Motorstorleken varierade mellan 375 – 602 cm³. Topphastigheten för en fabriksenligt utrustad 2CV låg för de tidigaste modellerna (9hk) på omkring 60 km/h, medan de sista kunde uppnå runt 115 km/h.

Efterfrågan på 2CV-modellen minskade under 1960-talet, då kunderna fick råd att köpa större och modernare bilar. I samband med oljekrisen 1973 ökade försäljningen av den enkla och bränslesnåla Lillcittran återigen och produktionen fortsatte, trots att Citroën presenterat efterföljare som Dyane och Visa. Tillverkningen i Frankrike upphörde 1988 och flyttades till Portugal. Produktionen lades slutligen ned 1990, till följd av alltmer restriktiva krav avseende avgasrening och krocksäkerhet.